har ni tänkt på en sak...?

undrar i hur många fotoalbum man är med i? som man inte kan tänka sig menar jag. alla de gånger man står eller går förbi i bakgrunden när någon fotograferar.

varning för vinden

Vinden vände uppriktigt sagt häromdagen... Vi stod och väntade på Jeppe, utanför Coop på värnhem, jag och Doris i tisdags. Det blåste starka vindar för cyklarna välte runtomkring oss. Min cykel stod bredvid vagnen och rätt som det var blåste den omkull. Min cykelhjälm som låg i barnsitsen studsade iväg en bit. Jag skulle ju bara resa cykeln upp och vagnen stod olåst eftersom jag stod bredvid den. Aldrig mer olåst vagn vart jag än står för vinden gjorde en helomvändning och tog tag i den. Det tog två sekunder så var hon ute i gatan nästan 20 meter bort bland bussar och annan trafik. Jag insåg snabbt att jag inte hade en chans även om jag sprang och jag skrek så att rösten skar sig. Doris åkte baklänges och hann inte reagera. Det var tur det. Räddningen var en Rasmus som kom på övergångsstället, han hann fånga vagnen och jag kastade mig om hans hals. Det var så overkligt och fruktansvärt. Efteråt när jag kommit tillbaka till platsen vi stod på från början kom flera människor fram till oss för att prata och lugna. En kom med min hjälm som blåst rakt över vägen. Tack Rasmus du okände hjälte, jag skall nog hitta dig en dag och ge dig en present. Tack för att du räddade mitt allt, min finaste Doris. Jag blir fortfarande helt skakis när jag tänker på vad som kunde ha hänt.

min älskade mamma

För var dag som går kommer jag längre bort från den dagen då jag höll min mammas hand för sista gången. Novemberdagen som jag aldrig ville skulle komma. Tårarna är lika många varje dag även om de inte alltid yttrar sig som våta ränder på mina kinder. De är inte alltid synliga men de bubblar inom mig. Det finns påminnelser överallt, små tecken. Jag glömmer dig aldrig. Ibland är det ilska ibland är det glädje. Ilskan över att du inte får uppleva att leva och att finnas till. Glädjen över att jag fick ha dig som mamma.
Svårt just nu är att finna lyckan. Jag har mycket att vara lycklig och tacksam över men det vilar en skugga av orättvisa. Varför? Varför ska jag få gå i solen med en liten hand i min och inte du? Varför ska jag få uppleva... och inte du? Varför ska pappa vara ensam? Mamma du ska vara här.

...här kommer det en bild på ett av mina blomsterdiadem, bättre sent än aldrig får man väl säga.

Ett hjärta till Alfred.

Ett hjärta till Alfred. Det ofattbara när livet och döden går hand i hand. En påminnelse till oss alla om att vara tacksamma för var dag med våra nära och kära. Lev och älska.

det vilar en förbannelse...

över hämtmat och mig. Så inget allvarligare än så. Det bara är något som går fel varje gång. Jeppe vill ogärna beställa eller hämta beställd mat åt mig. Det är inte för att jag är extra besvärlig utan för att det alltid lyckas bli fel. Helt fel rätt eller att det saknas ett och annat. Senaste exemplet är ifrån fradagens pizzabeställning till textilverkstaden. Jag beställde en quatro (skinka, räkor, champinjoner, kronärtskocka, musslor...) men valde bort musslor och la till gorgonzolaost. När vi hämtade dem sa jag- nu ska det bli spännande att se om jag fått rätt. Jag tyckte ändå att det fick vänta, jag öppnade alltså inte kartongen på plats. Vad var det så på min pizza: banan, ananas, sparris, paprika, kronärtskocka och oliver. Alltså finn fem fel och ett rätt. Smaklig spis.