För var dag som går kommer jag längre bort från den dagen då jag höll min mammas hand för sista gången. Novemberdagen som jag aldrig ville skulle komma. Tårarna är lika många varje dag även om de inte alltid yttrar sig som våta ränder på mina kinder. De är inte alltid synliga men de bubblar inom mig. Det finns påminnelser överallt, små tecken. Jag glömmer dig aldrig. Ibland är det ilska ibland är det glädje. Ilskan över att du inte får uppleva att leva och att finnas till. Glädjen över att jag fick ha dig som mamma.
Svårt just nu är att finna lyckan. Jag har mycket att vara lycklig och tacksam över men det vilar en skugga av orättvisa. Varför? Varför ska jag få gå i solen med en liten hand i min och inte du? Varför ska jag få uppleva... och inte du? Varför ska pappa vara ensam? Mamma du ska vara här.
